Arkiv: Dixon RSS feed for this section

Berättelsen om Dixon, del 4

24 Nov

På bilden har Dixon varit hos oss i två dygn, han ligger i knät på min man Mats som sjunger vaggvisor för honom. Dixon njuter för fulla muggar, han sov som att han var medvetslös hela första veckan, helt utpumpad. Det verkligen märktes hur mycket han uppskattade att äntligen få komma hem, efter att ensam ha kämpat mot svält, regn, kyla, sjukdomar. I hur lång tid vet vi inte, men han var märkbart skadad när han kom in till Samvetets beskydd.

 

Berättelsen om Dixon, del tre

13 Nov

Efter sju veckor hos oss:

Ja herregud så tiden rasar iväg. Det är redan 7 veckor sedan Dixon kom till oss frånUppsala Katthem.

Han blir tryggare och tryggare, det känns som att han nu etablerat sin rättmätiga plats i vår familj. Han törs ta plats och visa när han vill leka, när han är hungrig (ungefär alltid) och när han vill sova och när han vill gosa. Allt inom givna rutiner.

Hans språk har förändrats och innehåller nu en mängd olika varianter, förutom wä wä wä wä som alltid hörs uppfordrande när han tycker serveringen går för långsamt. Den vanligaste hälsningsfrasen numera är Eeeiiiijjjj! Och den blir vi mötta av i dörren när vi kommer hem, av en Dixon som genast måste gosa en stund i soffan och ivrigt visa hur mycket han saknat oss. Sedan är det middag, och efter det är det lekstund med energiskt skuttande, klampande och svansviftande.

Han vill alltid somna på min mage på kvällen, och han talar för säkerhets skull om när det är läggdags ifall att vi skulle missa det. När han legat på min arma mage ett tag flyttar han över och lägger sig bredvid Mats på kudden. Rättvist ska det vara.

Ja, han är hur härlig som helst, vi är så glada att han fick komma till oss.

http://youtu.be/2E2KWFUjlRU

 

 

 

Berättelsen om Dixon, del 2

28 Okt

Dixons brev till Miranda när han varit hos oss i några veckor:

 

Du ska veta att jag har det bra. Öronen är rena och fina säger matte, och ögat rinner nästan inte alls längre. Jag har blivit duktigare själv också på att tvätta mig flera gånger om dagen nu när jag fått lugn och ro. Man kan nästan spegla sig i min päls säger matte.

Och så kallar hon mig för lillprinsen. Det tycker jag nästan är lite genant, jag är ju en bondpojke med stora rejäla fötter så att jag kan stå stadigt i myllan (och försvara mig ordentligt). Men okej då, blir hon gladare av det så får jag väl stå ut med det.

Hon sitter i timmar och beundrar mig när jag sover och det får hon gärna göra, jag känner mig trygg då och sover så djupt att jag nästan är medvetslös. Hon säger att hon ser i ögonvrån nu när ögat slutat rinna djupa ärr från en kattklo-attack, och hon tror att det är därför det rinner lite extra. Jag tror nog att det kan vara från det senaste stora kattkriget som jag hade innan jag kom till katthemmet. Både skadan på örat och ögat är nog därifrån. Jag kom undan precis med livhanken i behåll.

Men nu är jag säker och skadorna i både kropp och själ läker fint. Jag har lärt mig alla ”hemmaljud” och bryr mig inte det minsta av varken kaffebryggare, tv, husses klampande stora fötter, eller något annat. Det känns lugnt och skönt. Det enda jag fortfarande inte gillar riktigt är när matte eller husse lagar mat. Dom går fram och tillbaka hitochdit, slamrar och grejar och har inte alls tid för mig. Då blir jag lite orolig och talar tydligt om wä wä wä wwääääää, wä wää wä, att jag vill att dom ska sätta sig en stund. Tror du dom fattade det då. Nä, matte trodde att jag tiggde mat. Åhh så tröttsamt, jag hade ju precis ätit. Då tog jag till storsläggan, alltså jag slingrade mig runt fötterna på dom, framför fötterna, bakom fötterna, ja hur jag fick hålla på. Men nu har matte äntligen fattat iallafall. Hon satte sig ner på golvet och lät mig känna mig trygg i känslan att jag är viktigast av allt, till och med viktigare än kastruller och stekpannor som bränns vid på spisen. Så nu är jag helt nöjd med henne. Får jag bara den lilla stunden och en trygg hand att vila vid så blir jag nöjd och går och lägger mig på mina kuddar i min soffa igen.

Jag har en annan viktig människa i mitt liv också. Leila. Snälla, rara Leila. Men henne har jag inte hört i skärmen med knapparna på. Vill gärna att hon också kommer och hälsar på mig, och det vet jag att matte vill också. Vi får försöka ordna till det någon gång snart.

Nä, nu orkar jag inte tänka mer, måste lägga mig och drömma lite om mina framtida jaktmarker som jag än så länge studerar noggrant från fönstret. Matte säger att nästa vår ska jag få prova om jag vill gå ut där. Än så länge är jag helt nöjd med tryggheten bakom fönsterrutan

Berättelsen om Dixon, del 1

19 Okt

Dixon var en uteliggare.

Han blev övergiven av sina ägare när de flyttade. Han uppmärksammades när han strök omkring i grannskapet kring en gård där ägarna flyttat och gården stod tom.

De snälla människorna som såg honom stryka omkring i grannskapet kontaktade föreningen Samvetet som genast drog ut med manskap och fällor och lyckades fånga in honom.

Filmen här kommer från hans första vecka på Uppsala Katthem (som drivs av Samvetet) när Miranda, som då jobbade under högtryck, med att socialisera övergivna och rädda katter. Hon gjorde underverk med Dixon, som ni senare ska se.

http://www.youtube.com/watch?v=HpjMt7wgRrE&feature=channel&list=UL

 

 

 

Min älskade katt

24 Apr

Det ser lite konstigt ut här, men jag skriver ändå. Första bilden jag lägger upp så jag är kanske förlåten. Den här bilden visar min älskade Dixon, som jag och min man adopterade från Uppsala Katthem för snart ett år sedan. Då var han en rädd liten krake som försökte se så farlig ut som han bara kunde. Han blev dock snabbt genomskådad, och efter regelbundet gos och regelbundet matande är han nu en trygg och rar katt som älskar att diskutera livets små viktigheter, och aldrig någonsin sträcker ut en klo mot någon.