Berättelsen om Dixon, del tre

13 Nov

Efter sju veckor hos oss:

Ja herregud så tiden rasar iväg. Det är redan 7 veckor sedan Dixon kom till oss frånUppsala Katthem.

Han blir tryggare och tryggare, det känns som att han nu etablerat sin rättmätiga plats i vår familj. Han törs ta plats och visa när han vill leka, när han är hungrig (ungefär alltid) och när han vill sova och när han vill gosa. Allt inom givna rutiner.

Hans språk har förändrats och innehåller nu en mängd olika varianter, förutom wä wä wä wä som alltid hörs uppfordrande när han tycker serveringen går för långsamt. Den vanligaste hälsningsfrasen numera är Eeeiiiijjjj! Och den blir vi mötta av i dörren när vi kommer hem, av en Dixon som genast måste gosa en stund i soffan och ivrigt visa hur mycket han saknat oss. Sedan är det middag, och efter det är det lekstund med energiskt skuttande, klampande och svansviftande.

Han vill alltid somna på min mage på kvällen, och han talar för säkerhets skull om när det är läggdags ifall att vi skulle missa det. När han legat på min arma mage ett tag flyttar han över och lägger sig bredvid Mats på kudden. Rättvist ska det vara.

Ja, han är hur härlig som helst, vi är så glada att han fick komma till oss.

http://youtu.be/2E2KWFUjlRU

 

 

 

Comments are closed.